Lysmask

Lysmaskar och eldflugor

I skymningen om sommaren, i trädgårdar, på ängar och andra öppna platser kan man ha turen att få se lysmaskens honor sitta och lysa för att locka till sig hanar att para sig med. Hanarna flyger runt och spanar efter honornas ljus, men lyser själva bara svagt.

 

Vad är en lysmask? De flesta lysmaskar och alla eldflugor är skalbaggar. I Sverige finns två lysmaskarter; den stora, vanliga, Europeiska eller Brittiska lysmasken Lampyris noctiluca och den lilla, Phosphaenus hemipterus. Den stora har hittats från Skåne upp till Medelpad, den lilla från Skåne till Västmanland och båda klassades 1988 som relativt vanliga. Båda ater har påträffats i inventeringar på flera ställen i Sverige under 2000-talet. 1986 fotograferades något som verkade vara en ovanligt starkt lysande eldfluga i Stockholm. Tre exemplar observerades då men tyvärr har något liknande har aldrig påträffats igen i Sverige. Lysmaskar är en sorts eldflugor och ordet ”lysmask” brukar användas när man pratar om de vinglösa honorna hos vissa arter inom skalbaggsfamiljen Lampyridae (eldflugor), deras lysande larver och lysande larver inom vissa familjer som tillhör ordningen Diptera (tvåvingar, flugor myggor och knott). Lysande skalbaggar finns inom fem skalbaggsfamiljer (Elateridae, Omalisidae, Rhagophthalmidae, Phengodidae och Lampyridae). De flesta arter tillhör familjen Lampyridae.

 

Hur hittar man en lysmask? För att hitta en lysmask ska man ge sig ut och leta i gräset i trädgårdar, på ängar, längs vägkanter och gamla järnvägsspår efter skymningen i juni-augusti. Lysmaskarna lyser inte när det är för starkt ljus ute, därför får man vänta tills det mänskliga ögat inte längre kan urskilja färger innan man kan förvänta sig att se en lysmask lysa. T.o.m. månljus kan bli för starkt och hämma lysandet. Det är lysmaskens honor som sitter i gräset. De kan inte flyga utan sitter stilla och lyser med grönaktigt ljus i flera timmar i sträck för att attrahera hanarna som flyger runt och letar efter honor att para sig med. Honornas ljus syns tydligt på flera meters avstånd, men hanen, larven, äggen och puppan hos den stora lysmasken kan också lysa svagt. När parningen skett slutar honan lysa, lägger ägg och dör. Vare sig den vuxna hanen eller honan kan äta och har på så sätt en mycket begränsad tid på ca 2 veckor på sig att para sig och lägga ägg. Honan flyttar sig inte långa sträckor och kan återfinnas på samma plats flera kvällar i rad om hon inte hunnit parat sig. Det är svårt att locka till sig en lysmaskhona, men hanen kan man lura genom att använda LED-lampor med grönaktigt ljus av samma våglängd (ca 550 nm) som honans ljus.

 

Varför lyser lysmaskarna? Honorna lyser för att locka till sig hanar, men det finns fortfarande tveksamheter om varför lysmasklarverna lyser. Att lysa är riskabelt. En lysande larv blir ett tydligt byte för grodor, spindlar och andra rovdjur, därför borde det finnas fördelar med att lysa som överväger riskerna. Larverna lyser ibland spontant flera timmar i sträck som honorna, ibland några sekunder i taget medan de kryper omkring eller en kort stund om man petar på dem. Flera teorier har föreslagits genom tiderna bl.a.för att avskräckapredatorer, attrahera byte, öva ljusorganen inför vuxenlivet eller som ett revirhävdande. Den troligaste anledningen är dock för att visa predatorer att larverna smakar illa. Larverna har nämligen ett ämne som kallas Lucibufagin i blodet och i ampuller på kroppen. Detta smakar illa för paddor och grodor, som ofta väljer annan mat än lysande larver om de kan.

 

Hur lyser lysmaskarna? Den stora lysmaskens larv lyser från två små fläckar på undersidan bakkroppen. De här fläckarna följer med genom metamorfosen och återfinns hos både den vuxna honan och hanen. Honorna utvecklar dessutom ytterligare två stora lysande områden som täcker största delen av undersidan av de två näst sista kroppssegmenten. På utsidan syns de lysande områdena som ljusa fläckar på kutikulat (insektshuden). Här är lysmaskens kutikula genomskinligt och under finns lysmaskens ljusorgan som består av lysande celler (fotocyter) i flera lager och ett lager av reflekterande celler som hjälper till att rikta det ljus som annars skulle spridas in i kroppen på lysmasken ut genom det genomskinliga kutikulat. Mellan fotocyterna finns gott om nerver och trakeoler (insekternas luftkärl) som kontrollerar ljusproduktionen och förser fotocyterna med syre. Ljusorganen skiljer sig åt både utanpå och innuti mellan olika arter av eldflugor och lysmaskar. Den inre strukturen verkar till stor det bero av om den specifika arten lyser med långa ihållande signaler (flera timmar) eller korta blinkningar (delar av en sekund). Ju kortare signaler desto mer förgrenat är trakeolsystemet i ljusorganet. Syre, ATP (adenosin trifosfat, cellernas kemiska energi) och magnesiumjomer är nödvändiga för lysmaskarnas ljusreaktion, som är en kemisk reaktion mellan lysmask-luciferin och lysmask-luciferas inne i fotocyterna. Färgen (våglängden) på ljuset skiljer sig mellan olika arter av eldflugor och lysmaskar, från gröngult till rött ljus. Färgen bestäms av egenskaper hos luciferaset, som är unikt till sin struktur för varje art.

 

Referenser

 

Vetenskapliga artiklar

Barber V. C. and Dilly P. N. (1966), The fine structure of the light organ of the glowworm Lampyris noctiluca. Zeitschrift fiir Zellforsehung73, 286-302

 

Booth D. et al. (2004), Colour vision in the glow-worm Lampyris noctiluca (L.) (Coleoptera:

 

Lampyridae): evidence for a green-blue chromatic mechanism.J. Exp. Biol. 207, 2373-2378

 

Buck J. B. (1948), The anatomy and physiology of the light organ in fireflies. AnnalsNew YorkAcademy of Sciences 49, 397–483.

 

De Cock R. And matthysen E. (1999), Aposematism and bioluminescence: experimental evidence from glow-worm larvae (Coleoptera: Lampyridae). Evolutionary Ecology 13: 619-639

 

Dreisig H. (1974), Observations on the Luminescence of the Larval Glowworm, Lampyris noctiluca L. (Col. Lampyridae). Ent. Scand. 5 (2), 103-109

 

Dreisig H. (1978), The Circadian Rhythm of Bioluminescence in the Glowworm, Lampyris noctilucaL. (Coleoptera, Lampyridae), Behav. Ecol. Sociobiol. 3, 1 – 18

 

Meyer-Rochow V. B. 2007, Glowworms: a review of Arachnocampaspp. and kin, Luminescence 22, 251–265

 

Tyler J. et al. (2008), A defensive steroidal pyrone in the Glow-wormLampyris noctilucaL. (Coleoptera: Lampyridae), Physiological Entomology33, 167–170

 

Böcker

Tyler J. (2002), The Glow-worm. Sevenoaks, Kent: Lakeside Printing Ltd.

 

Chinery M. (1988), Insekter i Europa.

 

Länkar

http://www.glowworms.org.uk/index.html#International

 

http://www.sef.nu/insektsguiden/introduktion/insektsfamiljer.html#skalbagg

 

http://www.bioluminescentbeetles.com/taxonomy.html

 

http://fireflies.blogsome.com/