Mareld

Mareld (Dinoflagellater)

“Mareld – det är badortslifvet, min fru. Det ser präktigt ut, det skimrar, leker och flammar, men det värmer inte. Det lyser för ögonen, men lemnar hjertat kallt.” Skriver Daniel Fallström i en text om Marstrand i Svensk kalender 1891.

 

De som besökt den Svenska västkusten på sensommaren har kanske sett det förtrollande fenomen som kallas mareld. Havet lyser med blåaktigt ljus runt allt som orsakar rörelse i vattnet. Det kan vara bränningar mot en klippa, årtag i vattnet eller dina simtag under ett sent nattbad. När Daniel Fallström skrev om mareld i sin text om Marstrand var det sedan länge känt vad som orsakar den. I ”Uppslagsbok för alla” 1910 står att läsa:

 

”mareld, hafvets fosforescens, s. Framkallas af vissa havfsdjur, ss. inf.-djuret Noctiluca miliärs

 

Noctiluca miliärs har fått byta namn, heter numera Noctiluca scintillans och är en liten encellig organism (0,5-1mm) som tillhör planktongruppen Dinoflagellater. Namnet Noctiluca betyder nattljus på latin, scintillans syftar också på ljus. Den lever längs hela den svenska västkusten och på många andra platser i världen. Men Noctiluca är inte en ensam lysande stjärna i vare sig svenska eller utländska vatten. Bara i Sverige förekommer åtminstone 35 släktingar till Noctiluca som också kan lysa. Dessutom finns små kräftdjur (hoppkräftor) som kan få havet att glöda om natten.

 

Mareld är ett kallt ljus, som Daniel Fallström skriver (ovan). Ljuset bildas i en kemisk process som kallas bioluminiscens. När Noctiluca störs av vattenrörelser rubbas den kemiska balansen inne i organismen så att två ämnen, luciferin och luciferas, tillåts reagera med varandra. En effektiv reaktion som ger ljus, men ingen värme. Dinoflagellater som lyser äts inte lika ofta som de som inte lyser av sina främsta naturliga fiender, hoppkräftorna. Ljuset får hoppkräftorna att simma hektiskt. Då har de helt enkelt inte tid att äta. Simmar gör de antagligen för att försöka hålla sig undan sina egna fiender, till exempel småfisk, som kan lockas dit av marelden. Dinoflagellaternas ljus fungerar på så sätt troligtvis som ett slags larm.

 

I Sverige är det vanligast att se mareld på sensommaren i augusti-september, men om man har tur kan man även få se det tidigt på våren i april. Under dessa perioder finns stora antal dinoflagellater i vattnet. På dagen får vattnet en rödaktig färg där ett stort antal Noctiluca samlats (se bild ovan). Om man sett en sådan ansamling kan man gå dit på natten och med största sannorlikhet få se mareld. Man måste vänta tills det blir ganska mörkt för att se marelden bäst. De flesta dinoflagellater verkar ha en dygnsrytm där de lyser starkare på natten än på dagen. Det är alltså inte bara för att det är ljust på dagen som vi inte kan se marelden då.

 

Det är lätt att föreställa sig att mareld varit föremål för mycket skrock och vidskepelse genom tiderna. Enligt den grekiska mytologin skall mareld ha skapats av havsguden Nereus döttrar. En av Carl von Linnés lärjungar, Peter Forskål, försökte motbevisa det påståendet under en forskningsexpedition till Jemen 1761. I sina dagböcker från resan beskriver han hur han försökt filtrera havsvatten för att finna mareldens källa, men inte hittat annat än lite lysande slem. Han misstänker dock att hans mikroskop är för dåligt, men påpekar att han i vilket fall inte kunnat hitta några av Nereus döttrar under sitt mikroskop.

 

Kanske skulle Peter Forskål ha blivit besviken om han vetat att två italienska vetenskapsmän förekommit honom och redan 1750 löst mysteriet med det lysande havet. De avslöjade att mareld orsakas av ”animalcule” (d.v.s. ett djur). Före 1750 verkar de flesta teorier bygga på fysik snarare än biologi. Mareld har bland annat antagits kunna uppstå genom friktion, eller genom att havsvattnet på dagen absorberar solljus som sedan kan avges på natten.

 

 

Källor

www.aquascope.tmbl.gu.se

 

Fallström D., Nornan Svensk kalender 1891.

 

Hansen T., Det lyckliga Arabien, 1962

 

Harvey E. N., A history of Luminescence, 1957

 

Hardy: The open sea - The world of plankton

 

Dyreplankton i danke farvande

 

Poupin J. et al., Plancton marine bioluminescent, 1999

 

Kuylenstierna M. och Karlsson B., www.marbot.gu.se

 

Widder E. A., Bioluminescence and the pelagic visual environment, Mar. Fresh. Behav. Physiol., 2001, Vol.35, No. 1-2, pp. 1-26

 

Widder, E. A., Marine bioluminescence, www.bioscience-explained.org